Kärlek, kärlek...
..och åter kärlek. Jag känner mig tacksam för den mannen jag träffade i våras som jag tycker om som vän; "Han kom, vi sågs och vi segrade" haha..så vill jag faktiskt uttrycka detta.
Jag träffade en kille som på mångt och mycket levde upp till det jag önskar mig hos en man, och blev allt lite lite förälskad i början. Äntligen en fri man i min ålder som ville vad jag ville, och han hade barn i samma åldersspann som jag och allt kunde ju bara bli riktigt bra.
Men.. sen började tvivlen komma, tankar snurra i huvudet, jag kände lite irritation för vissa bitar och jag blev helt enkelt osäker.. Och kände jag mig förälskad? Njaä, jag gjorde inte riktigt det..
Vad hände mer i mitt inre? Jo, jag lärde mig mer om mig själv, sidor jag behövde förbättra visade sig tydligare, och jag kom också fram till vad jag verkligen vill uppleva och ha i en kärleksrelation med en man.
Det tog sin lilla stund för mig att få fram vad jag kände till honom.. (varför så jobbigt att lägga korten på bordet till vissa och köra raka rör med andra? hum..) ..för när jag väl gjort det så blev det ju hur bra som helst. Det visade sig att han precis som jag också saknade sista klicket, känslan av att vara kär, så resultatet blev att vi nu är överens om att vara vänner.
Ja, för mig blev detta "Han kom, vi sågs och vi segrade"..
