Mitt inre barn..
Som barn var jag känslig och inkännande till min natur, som lätt kände av/in min omgivning, och jag kände mig ofta ensam på något sätt. Jag var enda barnet till mina unga föräldrar som skiljdes när jag var 6-7 år. Fick småbröder långt senare som
jag aldrig bott tillsammans med, så jag vande mig nog vid att också vara ensambarnet som inte alltid tog den plats jag önskat jag haft. Jag minns också att jag önskade bekräftelse på att jag var älskad av mina föräldrar men jag upplevde att de oftast
hade fullt upp med sig själva eller annat.
Som sagt, ett känslig barn (högkänsligt) som längtade efter kärlek, ömhet, närhet och bekräftelse. Idag vill jag omfamna detta inre lilla barn säga att hon är underbart älskad och omgiven av kärlek. Kanske har hon inte tidigare riktigt
vetat hur hon kan ta emot denna kärlek på bästa sätt, den kärlek som hon så önskar, den trygga hamn där hon kan känna sig älskad för den hon är.
"Det inre barnet är en del av himlen, unikt och älskat, skapat av det gudomliga. Det är därifrån det kommer och det är där det hör hemma. Det hjälper oss att gå med trygghet och tillit genom livet. För vi vet att himlen går bredvid, vägleder och aldrig överger oss. Det inre barnet blir en rikedom att bära med sig på livets väg." Carina Ovesson, Meditationsguiden
